You can't find peace by avoiding life.

Det började med att jag och Fredrik åkte in till förlossningen den 29 augusti för att gå på ”överburenhets-kontroll” då jag hade gått över tiden med 9 dagar då. Jag var väldigt less på att vänta och blev ledsen varje gång någon av mina ”gravid-kompisar” som egentligen skulle fått barn efter oss, fick barn innan.. Det var väldigt påfrestande psykiskt för mig att jag inte fick träffa vår lilla Tilde.

Men iaf, vi åkte dit och gjorde ultraljudet och jag fick kissa i en mugg då jag haft högt blodtryck så länge och det visade sig då att jag hade +1 äggvita i urinen och det var ett faktum att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Jag fick då lägga mig och ta en såndär kurva, vet inte vad det kallas. Men dom mäter bäbisens rörelser och hjärtljud för att se så att allt är bra. Jag fick ligga en timme och jag och Fredrik blev mer och mer förväntansfulla då vi sakta började förstå att vi skulle bli inlagda och antagligen inte åka därifrån utan bäbis. Det pirrade i magen och det var så mysigt att prata om det. Herregud, jag skulle verkligen bli mamma!

Sen fick vi ligga inne tills lördagen för då skulle läkaren komma förbi oss under ronden och ta beslutet om jag skulle bli igångsatt eller inte. Jag och Fredrik var så glada och höll tummarna stenhårt för att vi skulle bli igångsatt. Den där tanken - TÄNK OM dom skickar hem oss igen fanns ju med hela tiden.. Men vi höll modet uppe. Under dagen och natten så låg jag i sånadär kurvor hela tiden och dom hade koll på bäbis och på mig, mitt blodtryck vägrade gå ner och jag hade redig huvudvärk, men det gjorde inte så mycket just då.

 

Sen kom då läkaren och meddelade att; ville vi så kunde dom sätta igång mig, vilket dom rekommenderade då jag hade gått över så pass länge och havandeskapsförgiftningen låg där i bakgrunden - jag och Fredrik blev verkligen överlyckliga! Vi diskuterade med läkaren om vilka metoder det fanns och vad som passade mig / oss bäst och vi kom tillslut fram till att Cytotec var det bästa. Först blev jag rädd såklart då man hört så mycket illa om just den metoden, men läkaren lugnade mig och förklarade hur det skulle gå till och varför det fanns så många gamla skräck- historier, så tillslut kände jag mig trygg med det.

11:40 på lördag fick jag första dosen Cytotec. Låg sedan i såndär kurva och dom mätte mitt blodtryck varannan eller var tredje timme, kommer inte riktigt ihåg exakt.

03:10 kommer barnmorskan och känner hur mycket öppen jag är, hon tror först att jag är öppen 8cm, vilket innebär att det antagligen inte var mycket kvar! Men det visade sig att hon kände fel.. Det var bara 3 cm öppet. Typiskt.

Efter det får vi flytta in i en förlossningssal och göra oss hemmastadda där. Värkarna blir där inne kraftigare och jag testar lustgas, vilket inte gav mig ett skit mer än att jag blev jätte yr i huvudet.. Jag tyckte inte alls om det. Jag var uppe och stod / gick mycket då jag upplevde att det hjälpte mig mycket i början. Och Fredrik hjälpte mig igenom värkarna och han var ett sånt jävla bra stöd - jag tror inte jag hade klarat mig utan honom. Han var eller är fortfarande min trygghet.

 

MEN! när ryggmärgsbedövningen började värka så hamnade jag i himmelriket! Helt plötsligt kunde jag gå på toa och gå runt och jag somnade till och med ett tag. Självklart kände jag värkarna fortfarande men inte alls med samma styrka och den värsta "mensvärken" försvann - men trycket neråt var kvar..

09:15 på söndagen tog dom hål på vattnet och 10:35 fick jag något värkstimulerande så att värre / starkare värkar skulle komma igång - vilket dom också gjorde.. Här någonstans tappar jag tidsuppfattningen och allt flyter mest ihop. Nästa grej jag kommer ihåg är att det känns som om hon är påväg ut! Och dom ber mig testa krysta, vilket var underbart att få låta kroppen följa värkarna. Men dom märker då att hon har ansiktet uppåt och att huvudet har hamnat snett när hon ska ut, så hon vill inte riktigt komma ut. (Det här är min uppfattning)

Sen vet jag inte riktigt vad som händer - men plötsligt är det jätte mycket folk inne i salen och jag känner mig heeeelt utmattad. Kroppen bara skakar och jag kan inte få stopp på den. Jag orkar snart inte mer. Jag uppfattar att dom säger att mitt blodtryck är alldeles för högt och att det måste bli akut kejsarsnitt. Jag vet fortfarande inte om det är p.g.a min eller Tildes hälsa, men jag antar att det är min då mitt blodtryck ligger på 210/135.

Dom ska då försöka sätta in såndär nål i mig då det tydligen behövs två såna under operationen (Jag hade en sen tidigare, men den fungerar tydligen inte som den ska). Jag HATAR verkligen att bli stucken och nu är det tre personer som försöker sticka mig i armar / ben / fötter / händer samtidigt - men dom får inte till det. Dom pratar då om att sätta en i halsen och då får jag får panik verkligen. Men Fredrik finns där och lugnar mig, här har jag förstått efteråt att Fredrik blev skit rädd – men det kan ju inte vara lätt att se allting. Han uppfattar ju allt som händer, hör vad dom säger och ser vad alla håller på med. Stackarn. Men han var så jäkla stark och höll mig någelunda lugn. Och återigen, han var min trygghet.

Iaf så slutar det med att dom halvt får operera in en såndär nål i pulsådern i ena armen och jag höll på och smälla av när dom berättade det – kan ha varit det äckligaste jag hört! Men det lyckas iaf. Jag får då Bricanyl som ska stoppa värkarna, men det hjälper inte med en dos. Så jag får en till och av detta får jag världens hjärtklappning – jag känner hur hjärtat bara rusar och blir livrädd. Mitt i detta så ska vi tydligen ge oss av mot operationssalen, så dom säger till Fredrik att gå och byta om till operationskläder och dom börjar dra iväg med mig – vilket jag inte uppskattar. Jag ville ha Fredrik bredvid mig HELA tiden. Men dom väntar tills han är färdig och sedan dras vi iväg till salen. Jag får i efterhand reda på att Fredrik bryter ihop inne på toan – inte så konstigt med tanke på vad som sker och vad han sett där inne. Men det är ingenting jag märker av.

Väl inne i salen börjar jag inse att dom ska skära i mig. Jag börjar skaka ännu mer, jag vet inte om det är av rädsla eller för alla mediciner och bedövningar jag har i mig, men det är skit läskigt. Och här inne är det ännu mer folk – Fredrik har efteråt berättat att han räknade till 16 personer utan honom och mig inräknade. Men iaf så fick jag en liten brun flaska av någon med munskydd där inne och dom bad mig dricka det, kommer ihåg att hon sa: - ”det är något vi ger alla som ska opereras, men du måste svepa allt på en gång”. Så det gjorde jag och det smakade typ havsvatten, så jäkla äckligt. Och tio sekunder senare skrek jag att jag var tvungen och spy, vilket jag gjorde.. Men jag hann i sista sekund få dit en spypåse. I efterhand har vi spekulerat i att det måste ju varit för att jag skulle få det tomt i tarmen. Men vafan kunde hon inte ha sagt det för då? Så hade man kunnat förbereda sig lite. Fick ju bara ännu mer panik känsla när jag känner att jag måste spy! Haha, herregud..

Sen flyttade dom mig till operationsbordet och ett skynke sattes upp så jag inte såg magen och Fredrik fick då välja mellan att sitta med mig eller att stå och se på när dom skar och tog ut Tilde ur magen, men jag sa att jag ville ha honom bredvid mig så han fick aldrig välja stackarn. Jag bad om att få lugnande då jag fortfarande skakade som tusan, men dom kunde inte ge mig något så länge Tilde var kvar i magen.

Men sen började dom bedöva, tydligen var det samma som var i ryggmärgsbedövningen och jag hade använt upp två hela påsar fram tills dess, på ca 14-15 timmar, men nu gick det åt en hel till att bara bedöva magen. Ganska häftigt! Dom kunde alltså inte söva mig p.g.a att mitt blodtryck var alldeles för högt. Men sen började dom iaf med snittet, men jag kände inte så mycket mer än att dom ”höll på” i magen, det drog liksom lite. Och sen helt plötsligt hörde jag Tilde skrika. Bland det häftigaste jag varit med om! Fredrik fick då gå och klippa navelsträngen och kom sedan med Tilde så jag också fick se henne. Helt sjuk känsla. Jag kände så mycket, men mest glädje över att hon mådde bra och att jag hade överlevt. (Jag var inte riktigt säker på att jag skulle göra det då och då, hehe..)

Sen fick Fredrik följa med Tilde och jag låg kvar och dom sydde ihop snittet och opererade sedan in en vennål som gick ifrån en bit över vänster armveck in till hjärtspetsen. Det var för att dom skulle få i mig medicin om det skulle behövas eftersom det inte gick att sticka mig normalt.. Jag dåsade av då och då under det här, men låg även och pratade med läkarna (eller vad dom nu hade för titlar). Här slutade jag även att skaka. ÄNTLIGEN. Kan ha fått lugnande nu.. Kommer inte ihåg.

Sedan blev jag skjutsad till intensiven och efter lite smärtstillande och uppkoppling till maskiner så fick Fredrik och Tilde äntligen komma ner till mig! Fredrik hade under denna tid inte fått reda på någonting om hur jag mådde eller hur det gått för mig – vilket är helt sjukt. Jag mådde efter omständigheterna rätt bra och kände mig inte alls rädd längre. Men det visste ju inte han. Det kunde ju lika gärna blivit någon komplikation som han inte fått reda på.. Men iaf så fick jag äntligen hålla i Tilde. Och jag grinade och grinade och grinade. Det var sån konstig känsla. Att äntligen få se och känna henne. Efter så många månader och så många timmar med förlossningen. Underbart. Lycka.

 Sen fick jag sova kvar på intensiven – kan ha varit mitt livs längsta natt. Var så hemskt att inte få följa med Fredrik och Tilde.. Men dagen efter fick jag komma upp på BB-rummet till dom och det var så mysigt! Jag hade väldigt ont men Fredrik fanns där hela tiden och hjälpte mig med allting. Han fick åter igen dra det tyngsta lasset – upp om nätterna för att jag inte kunde resa mig ur sängen, byta blöjorna på Tilde, gå på alla provtagningar med henne, hjälpa mig på toa, vrida mig i sängen, ge mig Tilde när hon var hungrig, hämta vatten, hämta smärtstillande m.m.m.. Men han gjorde allt utan att klaga en enda gång – han är verkligen världens bästa och jag är så stolt över att han är min man, pappan till mitt barn och att vi klarade av det här tillsammans.