You can't find peace by avoiding life.

Jag läste ett blogginlägg här om dagen som fick mig att bli skit irriterad och börja fundera. Jag ska försöka hitta på det igen och länka till det..

Men i korta drag handlar det om att en mamma (med flera barn) är på en öppen förskola och sitter och pratar med två yngre mammor som nyss fått sina första barn. Den ”mogna” mamman (som hon kallar denne) frågar de ”unga” mammorna om hur det är att vara föräldrar, varpå dom ”unga” svarar att det är underbart och att dom trivs. Därpå börjar den ”mogna” mamman att poängtera att dom minsann inte vet vad dom pratar om och att det inte alls kommer vara så för dom framöver. Det kommer vara SÅÅ JOBBIGT med alla vakna nätter / tänder / separationsångest / toalettbesök / mardrömmar / förkylningar m.m.Varpå bloggens ägare (som sitter och lyssnar på allt detta) anser att det är helt rätt av den ”mogna” mamman att kasta ur sig allt detta.

Jaha? Jag blev så otroligt provocerad av det där inlägget. Att skaffa barn är ett medvetet val jag / vi har gjort och när folk frågar mig om vad jag tycker om att ha barn och hur det går, svarar jag oftast: -"Jag älskar det, det är mycket lättare än vad jag trodde och det går verkligen jätte bra!" 90% av gångerna känns det som om personen som frågade mig det, tror att jag ljuger - oftast andra mammor eller pappor med egna småbarn.

MEN JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ATT DET ÄR SÄRSKILT JOBBIGT! Nu utgår jag självklart ifrån VÅR situation och VÅRT barn. Jag ammar inte om nätterna och vi har antagligen tur att Fredrik kan vara "hemma" så mycket som han kan då vi kan turas om att underhålla lillan till och från om dagarna. Men jag tänker på den där helgen när jag var ensam med Tilde (Tors morgon - sönd kväll), jag var skit nervös att det skulle vara as jobbigt att vara ensam. Men det var det verkligen inte - det blir vad man gör det till! (tack Fredrik - återkommer till det längre ner) Man får liksom släppa sina krav lite. Städa / diska när man orkar och har lust, planera mina måltider efter hennes sovstunder, duscha har jag alltid fått gjort för vår tös och sova när hon sover om det behövs.

Självklart är vissa stunder rätt jobbiga. Som när Tilde är gnällig för att hon kanske inte ätit eller sovit tillräckligt en gång. Hon kanske grinar till och från och gnäller mest hela tiden under nån timme - då kan man bli rätt less efter ett tag när inget hjälper. Men man får göra det bästa av situationen helt enkelt! (Vilket jag övar på varje dag) Hon kommer ju inte vara ledsen eller gnällig för alltid. Och hon grinar eller gnäller ju inte för att vara elak, utan för att det är ju något som känns fel för henne just då ( trött, hungrig - men vill inte äta, tappar nappen 200 gånger på en timme när hon ska sova eller hon kanske är frustrerad över att hon inte får in handen i munnen.. ) Jag försöker även tänka på alla dom andra timmarna om dagen då? Då Tilde är glad och mysig? När hon ligger och pratar med mig? Eller kanske ligger och "leker" för sig själv ett tag? Då är det ju inte alls jobbigt. Så till 97 % om dagarna är det inte alls jobbigt! Och är så är det väl förresten med allt här i livet?

Och självklart är allas situationer och barn olika och många barn är inte lika nöjda med livet som Tilde är, många har t.ex mer problem med magen än vad Tilde har. Vissa barn kanske kräks hela tiden, vägrar åka vagn eller ska ha närhet HELA tiden.

Men att skaffa barn är som sagt ett medvetet val jag / vi har gjort och såhär fungerar VÅRT barn. Ska jag inte få berätta att jag är nöjd med livet och att allt fungerar bra? Ska jag skämmas för det, bara för att andra har det tyngre? Det känns som om många tycker och tänker att det SKA vara jobbigt att ha barn. Och att denna spädbarns / småbarns – tiden är ett ”nödvändigt ont” som man bara måste ta sig igenom..

Är det något jag har lärt mig av Fredrik (vars livssyn jag avundas), så är det att tänka; Det blir vad man gör det till! Och kanske: sköt dig själv och skit i andra. Typ. Ett exempel är om Tilde grinar för tristess på t.ex. bussen. Jag hinner svettas floder och tänka tusen tankar som; "ojoj, nu stör vi många", "oj vad irriterad alla ska bli", "jag måste nog kliva av innan någon klagar" m.m.. innan Tilde ens hunnit tagit ett andetag in i gråten.. Medan Fredrik tröstar henne så gott han kan och väntar ut det - för vad finns det mer att göra? Egentligen? Ingenting. Varför kan inte jag se det så? Skit i andra. Dom har / kommer nog antagligen att umgås med barn så tight att dom förstår eller få egna barn någon dag och förstå att så små barn skriker / grinar inte för att vara elaka. Så varför ska jag stressa och må dåligt över för att någon KANSKE blir irriterad? Och vad hjälper det Tilde? Oftast är det ju över på max två minuter.

Går jag sedan runt hela dagarna och tänker att allt är jobbigt och tråkigt - då blir allt jobbigt och tråkigt såklart. Man behöver ha en positiv livssyn helt enkelt och inte fastna eller köra in i någon ond cirkel. Jag försöker öva på det varje dag, men det är klart jag har mina dipar. Det ska gudarna veta, hehe.. Men Fredrik får det mesta att se så enkelt ut - vilket det antagligen är för honom eftersom han inte lägger ner nå vikt eller grubblande på oväsentliga saker. Han är rätt lätt att leva med på så vis och han inspirerar mig och mitt tankesätt. Det är fascinerande att se hur olika vi tänker och det ska bli spännande att se hur Tildes tankesätt kommer se ut när hon blir äldre.

En sak kan jag lova och det är att jag ska fan i mig aldrig bli en sådan människa som missunnar andra människor glädje.